Tips för en bättre schacköppning
Från Wikipedia, den fria encyklopedin.
När en börjar ett schackparti är det viktigaste att tänka på att utveckla alla pjäser på så kort tid som möjligt. I allmänhet sägs det att du bara ska flytta ett drag per pjäs, så att varje pjäs hamnar på dess starkaste ruta, där den kan nå flest rutor på schackbrädet. Med pjäser menar man drottning(dam), kung, springare, löpare och torn. Längre ner kommer det att illustreras vad som menas med dessa.
Ett schackparti är ofta en "strid om centrum" av brädet, och striden börjar redan vid det första draget. Så här kan en bra och igenomtänkt öppning se ut: Först flyttas någon av de både bönderna i mitten (centrumbönderna) två steg, sedan förs de lätta pjäserna (springare och löpare) fram. Så gör en rockad, du bör tänka på att kort rockad ger kungen det bästa skyddet. Damen bör du vara försiktig med, en brukar inte flytta damen ut i spelet tidigt alls i början, eftersom det är då för lätt för motståndaren att stänga in den, eftersom hen har så många pjäser kvar på sin sida. Det här är ju bara ganska enkla grundregler som varje schackspelare bör känna till. Sen finns det förstås många undantag från de här ”reglerna”. Men är en osäker i början av ett parti vad en ska göra, så följ dessa riktlinjer.
Några tips: 1.Flytta ut e-bonden eller d-bonden i första draget. 2.Flytta ut springarna före löparna. 3.Flytta inte för många bönder. 4.Gör snabbt rockad, helst kort. Då hamnar kungen säkrare och tornen kan komma ut. 5.Flytta in springarna mot centrum. Den som kontrollerar centrum kontrollerar ofta hela brädet. 6.Tänk på varför motståndaren gjorde ett visst drag. Hotar motståndaren något?
När en är klar med sin utveckling som förhoppningsvis inte tagit mer än 10 drag att utföra är det dags att lägga upp en plan för mittspelet, vad en ska sträva efter, och så vidare. Det är då viktigt att se vad motståndaren gör för drag. Det är ju faktiskt så att den på andra sidan brädet kämpar lika mycket som dig för att fälla krokben för dig. Det är en bra regel att först försöka fundera ut hur din motståndare planerar sitt spel. Ser det ut som hen sätter bort en bonde till exempel, så kanske hen offrar den och inte sätter bort den, för att få vissa fördelar. Du bör därför alltid tänka dig det värsta som kan hända, och noga se efter ifall du tjänar någonting på att ta bonden. Om inte, så kan du anta offret eller fortsätta utvecklingen av dina pjäser som du hade planerat (och som du vet är riskfritt). När du har gjort upp en plan är det viktigt att inte stenhårt hålla fast vid den, utan du måste vara beredd att ändra i den beroende på vad din motståndare gör för drag.
Det nämndes tidigare att ett schackparti är en strid om centrum. Med centrum menar en rutorna e4, d4, e5 och d5. Lyckas du att hålla god uppsikt över de här rutorna har du bra utsikter att få bra förutsättningar för det fortsatta spelet. Det är ju nämligen så att en pjäs som står nära brädets mitt, på en av centrumrutorna, är mycket starkare än en som står vid brädets kanter. En springare på e5 kan exempelvis behärska åtta rutor, men den som står på a1 når bara två! De flesta betydelsefulla schacköppningar som finns tar också hänsyn till den här striden om centrum. I de traditionella spelsätten, damgambit och spanskt parti för att nämna ett par exempel, flyttar vit antingen ut d-bonden eller e-bonden, varefter svart svarar med motsvarande bondedrag, och båda spelarna tar på så sätt centrum i besittning. En kan ju också mycket bra bevaka centrum med pjäser, och några av de vanligaste schacköppningarna bygger på denna metod. Nimzoindiskt är ett exempel, det är ett populärt försvar mot damgambit. Efter 1. d4 svarar svart med 1…Sf6, alltså ett pjäsdrag, men som i likhet med det traditionella d5 förhindrar att vit får fram sin andra centrumbonde till e4. Efter 2. c4 e6 3. Sc3 fortsätter svart med 3…Lb4, och vit kan fortfarande inte spela 4. e4, eftersom bonden genast skulle slås av springaren. Spelar vit istället 4. Sf3 kan svart svara med 4…b6 eller Lb7 (?) för att få kontroll över den viktiga rutan e4.
